... då vaknar jag pigg som en murt och kan inte somna om. Victoria ligger och gnyr i sömnen och jag bestämmer mig för att amma eftersom hon lades betydligt tidigare än vanligt för kvällen. Jag saknar henne så efter att inte ha hållt i henne på flera timmar att jag bara vill ha henne i famnen. Därefter försöker mamman somna om, men det är lättare sagt än gjort.
Nu går huvudet igång och på övre våningen spelas det musik i vanlig ordning. Det är en hemsk ovana jag har dragits med, nämligen att jag får en dänga i huvudet som tjatar mig tokig och gör mig sömnlös om nätterna. Denna gång var det idol deltagarnas versioner av Michael Jacksons bästa... dock i en stötande form med endast samma refräng om och om.
Helt plötsligt får jag ett infall och bestämmer mig för att det inte är lönt att ligga varm i sängen längre. Ute knastrar regnet och luften är härligt fuktig. Jag behöver syre och mina hundar behöver komma ut en sväng tänker jag. Jag som älskar att överraska blir så glad när lillan vaknar och möter mig i hallen med en jätteglad svans. Visst ska vi gå ut talar jag glatt om och försöker väcka hund nr 2 med samma besked. Han ligger och dåsar tungt i soffan så honom får man drar ned med våld (en klapp på magen).
Så ut i regnet! Det känns så busigt och spännande att vara ute när alla andra sover. Hundarna uträttar snabbt sina behov och färden fortsätter ut i natten med lösspring och rådjursjakt. Hamilton hittade två bockar att jaga in i kohagen nere på ängen. Cassandra busade runt i det blöta gräset som den vildhund hon är.
Jag passade på att jogga en sväng med vovvarna i ett spann framför mig. Vill ju så gärna röra på mig mer, men tid och ork går inte riktigt ihop på den punkten. Nu återfick jag känslan av att jag till trots är en levande organism med fysiska förmågar - härligt! Underbart dessutom att ha två stora jyckar som joggar i takt till mattes tömmar. Mina små gostroll... nu ligger de och vilar på varsin sovplats och ser allmänt störtnöjda ut. Själv funderarar jag på att gå och lägga mig... jag kan i alle fall göra ett försök tänker jag.
söndag 18 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar