Borta bra men hemma bäst!

Vi packade ihop oss och åkte för att hälsa på min sambos föräldrar. De hade besök av en flicka med asbergers syndrom som så gärna ville hälsa på våra hundar. Så bill och bull fick följa med i vår nya (men trasiga bil). Hoppas bilden kan bli lagad snart för den är som gjord för vår familj. Hundarna kan ligga raklånga i bak och det är få bilar som kan erbjuda den lyxen. Nog sagt om det... vi kom fram lastade ur, hälsade och gick en promenad.

Därefter blev det såklart lite fika och småprat. Allra populärast var Victoria i vanlig ordning som fick all uppmärksamhet. När mormödrar och farmödrar är framme så är sanningen den att jag faktiskt knappt märker att jag är mamma. Hon försvinner i samma stund som vi är innanför tröskeln och att lägga beslag på henne igen är minst sagt svårt. Det är dessa stunder som jag faktiskt känner hur vårt band är stärkt med känslor. Victoria söker mig med blicken, lyssnar på min röst och blir tyst, stilla vilket hon annars sällan är.

Vi får ofta höra hur lugn och "snäll" hon är av andra. Men jag vill nog säga att hon blir det i samma veva som nåon annan har henne hos sig. Med oss pratar hon massor och det är snarare att hon aldrig är tyst istället. Ja det är något speciellt bara med den kärlek man känner för henne.

Vad viktigt det har blivit med trygghet för den lilla. Hon blir så nöjd av att bara ligga på papas mage och guppa halvsovandes eller höra hundarnas läten, en kall nos i nacken kanske och varför inte en kram från mamma. Tänk att Victoria faktiskt vet nu att vi är hennes familj att hon känner sig hemma hos oss och ingen annanstans. Vi hade jättetrevligt borta en stund, men vad skönt att vara tillbaka hemma!



Bebis älskar att stå i knät eller allra mest att få pröva benen en stund. Hon blir så mallig och glad av att få balans och kraft i kroppen. Så tar hon ett steg och ett till. Mamma håller i såklart.